Alla inlägg under januari 2011
I boken berättas om kungens privatliv. Uppgifterna, om de är sanna, vittnar om att Kungen utsatt sig för situationer som skulle kunna bli svåra att hantera för honom och Sverige beroende på hans roll som statschef. Teoretiskt skulle kungen kunna ha blivit utsatt för utpressning, om uppgifterna om kvinnor och nattklubbsbesök stämmer. Utpressning verkar dock inte ha inträffat, vilket kan bero på allt från tur till att uppgifterna inte stämmer.
I går framträdde kungen på en pressträff i samband med en jakt. Han kommenterade där inte boken i någon större utsträckning.
Frågan är hur man ska se på händelsen med boken om kungen och uppgifterna i den. Å ena sidan är boken ett töjande av gränser för vad som publiceras. En trend de senaste åren i Sverige har förflyttat det som kan publiceras till att mer av privatlivet hos personer som är kända och offentliga skildras. Affären Tiger Woods, som hade en svensk fru, och prinsessan Madeleines uppslagna förlovning är händelser som rört svensk offentlighet i den riktningen.
Det vore olyckligt om denna utveckling fortsätter och betraktas som normal. Bland annat så riskerar politikers privatliv att skildras mer, vilket då drar fokus från deras politiska agerande.
Å andra sidan är Kungen statschef och Sverige har monarki, alltså att titeln statschef ärvs. Det gör även sådant som det kungen har för sig privat intressant att skildra. Han är ju statschef dygnet runt. På liknande sätt kan man resonera om de folkvalda, exempelvis riksdagsledamöter.
Nyligen uppmärksammades att S-ledaren och riksdagsledamoten Mona Sahlin gått gratis på en tennistävling. Ska man dra paralleller kan man fråga sig vem som finansierat kungens eventuella nöjes- och fritidsaktiviteter och hur de gåvorna i så fall ska klassas. Och om de som gett gåvor kan få fördelar.
Den nu publicerade boken reser, oavsett om innehållet är sant eller inte, en viktig debatt om statsskicket. Det går att se påståendena i boken som teoretiska saker som kan inträffa i ett system med en monark som ärvt sitt ämbete.
I ett system med vald statschef, republik, är det möjligt att rösta bort statschefen i nästa val eller att ställa statschefen inför rättsligt förfarande. Inget av det går att göra med vår monark.
En vald statschef skulle nog behöva överväga sitt beteende i det privata livet noggrannare än en person som ärvt ämbetet som statschef. Och som dessutom inte kan åtalas om denne begått olagliga handlingar.
En del påminner sig USAs president Bill Clinton och hur hans privatliv skildrades. Clinton utsattes sedan för ett rättsligt förfarande men undslapp att fällas och tvingas avgå. Han var sedan inte aktuell för att ställa upp i val igen.
I mer än tio år. I mina öron exploderar faktiskt nyheten - även om den knappast känns särskilt oväntad; så där håller paranoida stormakter på. Men det problematiska är att den svenska justitieministern knappast verkar ha uppfattat nyheten som särskilt uppseendeväckande; hon tyckte i sitt första uttalande att det hela var ”beklagligt”.
Beklagligt? Är det ett bra ord för att beteckna utländsk kartläggning av svenska medborgare? Det låter tyvärr mer som att hon beklagar att det hela läckt ut.
Den svenska säkerhetspolisen uppger att den inte känt till denna verksamhet. Om det är sant så tyder det på att Säpo inte är särskilt kompentent, eftersom verksamheten kunnat pågå mitt för näsan på Säpo. Och om det inte är sant så betyder det att Säpo har accepterat detta spionage och att svenska regeringar troligtvis har känt till det. Skulle slutligen inte ens det vara sant, alltså att Säpo underrättat regeringarna om det man kände till, ja då har vi en myndighet som agerar långt bortom regeringens kontroll.
På senare år har Säpo ansträngt sig att skaffa sig en mer putsad och uppdaterad image. Man har skaffat sig bättre presstalesmän och man gör då och då försök att berätta för omvärlden vad man sysslar med. Problemet är bara att den information man lämnar oftast skapar större förvirring än vad den skapar klarhet.
Verksamheten vid USAs ambassader faller in i det mönster som är så tydligt sedan nittiotalet såg en ny amerikansk världsordning födas efter murens fall. Det började redan under Clintons tid vid makten, men accelererade dramatiskt under Bush-eran i samband med de krig Vita Huset då satte igång. De senaste tio åren, alltsedan invasionen av Afghanistan, har i själva verket varit en era av krig: Vi har levat i krigstider, även om det för befolkningarna i väst bara har förmärkts som ett avlägset muller i fjärran. Men fienden var från och med detta nittiotal inte längre en klart definierad kommunistisk makt, utan små terrorgrupper runtom i världen. Och än värre: fienden kan mycket väl återfinnas bland till synes vanliga medborgare, som är kritiska mot stormakten.
I debatten efter valet har vi inte hört något om hur S ska öka stödet hos lantbrukarna, där partiet trots ökning ännu har svagt stöd. Däremot har vi hört att S måste öka sitt stöd i storstäderna, särskilt huvudstaden och den så kallade medelklassen där. Och intill leda har vi hört att bara 22 procent av dem som har arbete röstade på S.
I Dagens Nyheter på debattplats i går hade S ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros en artikel. I den framhåller han att ”det ska löna sig att arbeta”. Sverige måste även få ”internationellt konkurrenskraftiga skatter”, menar han. Alltså lägre skatter än nu.
Likt Moderaterna efter sin valförlust 2002 gick in för att bli mer socialdemokratiska är det nu så att delar av Socialdemokraterna verkar försöka bli de nya Nya Moderaterna. Östros resonemang om skatterna indikerar det.
Med tanke på att mittenpartiet på borgerliga sidan nu är Moderaterna, att döma av hur partiet framställer sig, och de tre små borgerliga partierna är till höger på politikskalan borde en logisk regeringsbildning i framtiden vara en koalition mellan (Nya) Socialdemokraterna och Nya Moderaterna.
I Finland samregerar de två partierna ibland, liksom i Tyskland och Österrike. Fast i de senare länderna sker det för att det är krav i författningarna på majoritetsregering.
Att inte S försöker vinna fler av lantbrukarna har samma orsak som att borgarna inte anstränger sig mer för att vinna företagarna. Dels röstar redan en stor del av dem på ett visst sätt: borgerligt. Det gör att borgarna kan ta dem för givna och det är svårt för S att öka bland dem. Dels är grupperna små jämfört med den stora grupp som går att beskriva som de som arbetar. Och i den dominerar löntagarna, där arbetarna ingår. Vips blir Moderaterna nya arbetarpartiet, utmanandes gamla arbetarepartiet.
Både de av nymoderater ledda borgarnas skattepolitik, men även tydligen Socialdemokraternas, inriktas på den stora, röststarka väljargrupp som är de som arbetar.
Med ord som vad som är bäst för landet maskeras den egna skattepolitikens syfte och döljer sanningen. Den är vad som är bäst för egna partiorganisationen och dess möjligheter att vinna väljare.
Tony Blair och Bill Clinton triangulerade på 90-talet och intog positioner närmare motståndaren. Östros gör nu samma sak i skattepolitiken. Snart kanske det blir (Nya) Socialdemokraternas koncept. Det är 15 år efter New Labour, i en tid när S-partierna i omvärlden: Norge, Tyskland och Storbritannien, gör annat. Något i Sverige så otänkbart som att gå åt vänster.
Idépolitiskt hör hon samman med de strömningar inom svensk och även europeisk socialdemokrati som de senaste åren fört det ena socialdemokratiska partiet efter det andra till valnederlag och ibland kollapser.
Hon satsade allt på ett kort dessa sista dagar och när kortet synades av partiets kärna av förtroendevalda så höll det inte. Jag tycker ändå att hon bör känna att hon nu går med äran i behåll. Hon gjorde en kämpainsats i valrörelsens slutskede och trots allt blev det hon som nu släppte ut alla andar ur det socialdemokratiska partiet: Villervalla, kaos och alltmer griniga tonfall har rått den senaste tiden.
Förhoppningsvis kan det i slutändan visa sig vara något bra. Det socialdemokratiska partiet har alldeles för länge undertryckt alla de idépolitiska konflikter som existerar inom dess murar. Under senare årtionden har i synnerhet mer vänsterbetonade kritiker fått allt svårare att göra sig hörda inom rörelsen, när de varit kritiska mot EU, mot EMU eller mot den allmänna högervridningen av partiet. Många av dem har gett upp, helt enkelt. Men till slut blev partiet därmed så pass anorektiskt att inte ens högersossar gick fria från utgallringarna. Hur ska man annars förklara att en person som Pär Nuder fick lämna skeppet? Och det i ett läge då partiet knappast har råd att förlora en enda människa?
Partiet har blivit offer för sin egen nedärvda partikultur och i en era när medlemmarna blivit allt färre saknas också de kloka rösterna underifrån, de som kallas gräsrötter.
Nu har det socialdemokratiska partiet vänts in och ut och alla dess konflikter har lagts upp till allmän beskådan. Man kan bara hoppas att det kommer något bra ut av allt detta.
Den stora frågan är hur socialdemokratin nu ska revitaliseras och förändras. Lägg märke till att jag inte skriver ”förnyas”, eftersom detta ord har blivit kodordet för högervridning, dvs anpassning mot mitten eller högerut. Så hur ska partiet revitaliseras? Den frågan är större än frågan om vem som ska efterträda Sahlin, även om de i slutändan hör ihop: personer bär idéer. Det viktigaste när det gäller namn på efterträdare på ordförandeposten är, som jag ser det, att den som väljs hör till en generation som inte formats alltför mycket av toppolitiken på nittiotalet och 00-talet. På sätt och vis är det en förlorad generation. Det var då banden med fackföreningsrörelsen och löntagarna i gemen försvagades intill bristningsgränsen. Det var då anpassningen till en politisk mitt som definierats av borgerligheten genomfördes. Det var då den sista visionära luften gick ur det socialdemokratiska partiets toppskikt. Det var då man tog farväl till allt från Keynes, Marx eller Palme - och till sist stod man tankemässigt helt tomhänt inför kriser och utmaningar. Man slutade fundera över de nya språng som rörelsen måste ta - efter att såväl Folkhemstanken och det starka samhället blivit gamla tankemodeller.
Men igår berättade Dagens Eko om att mycket tyder på att omfattningen av detta fusk är betydligt större än någon kunnat tro.
I ett fall hade två döttrar i Sverige till en påstått handikappad person bildat ett privat assistansbolag och fått ut pengar - men pappan bodde i Spanien och hade inget behov av hjälp.
Detta är inte bara fullkomligt otroligt. Det är mer upprörande än något annat fusk - eftersom det i sista hand går ut över dem som verkligen behöver hjälp och som inte alltid får det.
Det offentliga som mjölkko för riskbolag som driver skattefinansierade vårdhem - eller för rena tjuvar som stjäl pengar från det allmänna: Det är bilden av ett Sverige som hemsöks av privat girighet av värsta sort.
Nu vet jag att åtskilliga lär bli upprörda över att jag i samma andetag nämner privata vårdbolag som hämtar vinster från skattebetalarnas pengar och assistansbedrägerierna.
Men det känns som att det hör till samma sjukdomsbild.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 | 20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|